Min Förlossning del 2

Allt känns bra i förlossningsrummet. Jag känner mig redo och taggad. En gåstol tas in och jag släpar mig runt på den ett tag. Vi var bland annat borta i fikarummet och konstaterade att tapeterna där inne var fruktansvärda. Den nya barnmorskan jag fått i och med skiftbytet klockan sju gillar jag inte riktigt. Hon känns vass, sur och grinig. Hon är mestadels någon annanstans och det känns bra att jag slipper ha henne hos mig, men ändå lite oroväckande. ” Har de koll på mig alls?” Men det har de visst. De har koll på att jag öppnat mig till 7 cm. Det börjar bli lite jobbigt nu. Jag vill testa lustgas. Klockan är ca 10:00.

Lustgasen är extremt läskig de första gångerna. Jag hatar att tappa kontrollen. Men när jag väl vänjer mig vid känslan så är den skön. De tar hål på fosterhinnorna vid 11:00 för att jag ska öppna mig lite lättare. Värkarna ändrar karaktär med en gång och känns betydligt kraftfullare, men lustgasen räcker fortfarande fint som smärtlindring. Jag har mycket krystkänslor och de förklarar det med att barnet ligger djupt ner och trycker på, men det är ändå förbjudet att krysta eftersom jag inte är tillräckligt öppen än. Jag testar att höja upp huvudänden av sängen och står på knä medan jag hänger över den med lustgasen i högsta hugg. Det känns jätteskönt.

Vid 11:30 kommer en annan BM in. Hon känns jättemysig och jag vill mycket hellre ha henne än den första. Jag säger det till henne. Hon undersöker mig när jag står på knä. Krystkänslorna blir hela tiden starkare. Hon säger att jag är öppen och att det är ok att krysta. Jag blir alldeles lycklig. Snart är min bebis här! Den BM jag INTE gillade kommer in i rummet. Jag säger till henne att jag vill byta till den nya. Hon fnyser bort det och säger att det får vi se för det är lite brist på personal. Jag tänker ”Jaha.. Gå härifrån då dumma kossa, det är ju redan en BM här inne som jag gillar!” Men FittBM envisas och SnällBM kommer inte tillbaka. FittBM undrar varför jag krystar och vill undersöka mig igen. Jag påpekar att SnällBM gett mig klartecken att krysta. FittBM säger att jag inte får krysta om hon inte får dubbelkolla. Jag går med på det bara för att jag vill se hennes min när jag har rätt. Den minen undrar jag fortfarande hur den ser ut, för jag hade fel. SnällBM hade fel. Jag är fortfarande bara öppen 7 cm. Jävla satans förbannade skit. De börjar prata om värförstärkande dropp. Jag känner hur mycket det tagit på mina krafter att stå på knä i två timmar. Jag har faktiskt blåmärken på knäna! Jag känner mig plötsligt helt slut och gråter en skvätt.

Under hela tiden finns Jim och min Doula hos mig. De masserar, klappar, uppmuntrar, stryker, småpratar med varandra och jag känner mig så lyckligt lottad att jag har dem där. Doulan är med mig i varje värk. Lugnar mig, ger mig modet att slappna av och falla ner i värken istället för att spänna mig och streta emot. Jim är som vanligt alldeles lugn och sansad, säger inte så mycket, är bara Bäst ❤ Det känns jätteskönt för mig att veta att han har sällskap av någon vi gillar och känner förtroende för.

Värkarna blir jobbigare och jobbigare. Något börjar kännas fel. Helvete vad ont det gör! Jag har en sån där grej på magen som mäter värkarna. Doulan säger att jag kan släppa lustgasmasken, jag har ingen värk nu, den har dalat bort. Ok, något är jävligt fel, för jag har fortfarande skitont! Jag känner hur livmodern jobbar, drar ihop sig, slappnar av, precis som tidigare. Men smärtan är konstant. Jag har fått kramp. Några gånger går det en något längre stund mellan värkarna, kanske 5-6 minuter och då börjar smärtan faktiskt släppa lite, men den hinner aldrig försvinna helt innan nästa värk kommer. Jag får inte vila mellan värkarna längre som jag kunnat göra hittills. Jag är uttorkad. Tungan känns som en träbit i munnen. Det tog styggt på kroppen att krysta i onödan förut. De undersöker mig igen. Fortfarande 7 cm. Förbannat. De pratar igen om värkförstärkande dropp. Jag säger att jag förstår att något måste hända, att jag inte bara kan ligga och ha så ont utan att något händer. Men jag inser också att jag snart når min gräns för vad jag orkar. Jag säger att om de ska sätta värkförstärkande dropp så måste jag ha epidural först, annars fixar inte jag det här. Det är snart dags för skiftbyte. Jag försöker dricka och röra mig för att jag ska öppna mig mer, men det är så förbannat svårt att göra något alls när det bara gör konstant ont ont ont. Jag kan inte ens tänka. Jag minns att jag hör mig själv säga

” Skär upp mig och plocka ut den.. jag orkar inte mer.. ”

Jag kan inte tro att det är sant. Vad säger jag? Var det verkligen min röst? Det känns som att jag har två medvetanden. Ett som är jag, som är i mitt huvud och full av förundran ser allt som händer som på film. Ett annat som är jag, som bara är i kroppen och vill att smärtan ska ta slut och det BUMS! För Näls personal är det dags för skiftbyte. Klockan är 14:00. Jag har fortfarande 10 timmar kvar av min förlossning.

Fortsättning följer…

Annonser

About Auranah

Bor i en röd stuga i skogen med man, dotter född i mars 2011 och två katter.

Posted on 15 juni, 2011, in Graviditet, Förlossning och Amning. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: