Min Förlossning del 3

Under tiden jag var gravid blev jag mer och mer orolig över att föda på sjukhus. Jag har i grund och botten väldigt dåligt förtroende för vården. Jag har bilden av att de inte lyssnar på sina patienter och att de gör en massa obehagliga saker i onödan för att det är ”rutin”. När jag tog upp det här med min GravidBM så remitterade hon mig till Aurora på Näl för samtal. När vi var där pratade vi bland annat om smärtlindring. Jag sa att något av det absolut sista jag ville ha var epidural. Epidural leder ofta till värksvaghet. Då får man sätta in värkförstärkande dropp. Det frestar på livmodern och barnet och ökar risken för kejsarsnitt. Jag var tydlig med att jag ville undvika just den kombinationen så långt det var möjligt. Jag var också väldigt tydlig med att jag ville testa lustgas, akupunktur och sterila kvaddlar. Detta skrevs ner i förlossningsplanen som jag gjorde tillsammans med min kontakt på Aurora. Vi skrev också ner att jag ville ha utförlig information om varför saker görs och hur de tänker när de tar sina beslut. Jag tänkte att om min förlossningsplan är skriven på Aurora så kanske de läser den mer noggrant. Jag vet inte om de gjorde det.

Den BM jag får efter skiftbytet klockan två känns jättebra. Jag kommer att kalla henne BästBM från och med nu. Hon är lugn och mjuk, men ändå bestämd. Hon får fråga oss om i princip allting eftersom det inte är skrivet något alls i journalen sedan 07:53. Vad fint av FittBM att dokumentera allt så bra. BästBM sitter inne hos oss framför en liten laptop och skriver. Ljudet av tangentbordsknapparna känns tryggt och hemtrevligt. Hon frågar också om värkförstärkande dropp. Jag säger att det nog är dags för det, eftersom inget verkar hända, men att jag måste få epidural först i så fall. Jag har fortfarande kramp. Min Doula inser vad som håller på att ske och undrar varför de inte erbjuder mig något annat alternativ än just det jag sagt att jag vill undvika. Hon sitter i en rätt jobbig situation. Hon vet vad jag sagt, vet vad jag egentligen vill. Hon minns vad jag har glömt. Hon vet också att hon inte får ge medicinska råd. Suck. Hon vågar i alla fall luta sig fram, och stilla viska i mitt öra. Hon ber mig att tänka igenom mitt beslut en extra gång. Jag förstår inte vad hon menar. Jag är så borta. I min verklighet just då har beslut om värkförstärkande redan tagits och det enda val jag har att göra är om jag vill bli galen av smärtan när värkarna förstärks eller ta den enda smärtlindring som finns; epidural.

Aldrig frågar någon om jag vill testa akupunktur eller kvaddlar! Det är en sak jag VET gör mig förbannad NU!

Så det blir epidural. Jag ligger i fosterställning och är totalt koncentrerad på att ligga still. Jag känner hur en kvinna knäpper med fingrarna mot min ryggrad flera gånger. Det känns konstigt. Det är klart utan att jag känner något mer än just knäppningarna. Då kommer rädslan. Vad har jag gjort?! Tänk om den inte fungerar, tänk om jag får huvudvärk av den, tänk om mina ben blir förlamade, tänk om jag får en allergisk reaktion, tänk att jag just låtit någon spruta in gift i min ryggmärg… Men sakta känner jag hur den värsta smärtan av krampen börjar klinga av. Jag oroar mig mycket över slangen som går in i min rygg. Är rädd att jag ska fastna med den i något, råka rycka ut den, skada ryggnerverna och bli totalförlamad från midjan och neråt i resten av mitt liv. Jag rör mig mycket försiktigt. Orkar dricka. Orkar tänka med min riktiga hjärna och inte bara panikhjärnan. Jävlar vad bra hon satte epiduralen! Jag har full känsel ända ut i tårna, känner fortfarande värkarna, precis när de börjar, när de når sin kulmen och när de släpper. Det gör nu ungefär lika ont som innan de tog hål på hinnorna, men efter vad jag precis härdat ut klarar jag mig fint utan lustgasen. Jag slipper ju krampsmärtan och kan vila mellan värkarna igen.

Efter lite övertalning går jag med på att ta mig till toaletten. Men jag undrar hur fasiken jag ska kunna släpa med mig droppställningen med epiduralen samtidigt som jag klamrar mig fast i gåstolen. Min Doula tittar på mig som att jag är lite knäpp och säger ” Ja, vi hjälper dig ju såklart?! ”. Ja just det ja. Så är det ju. Jag har ju två pers här som hjälper mig. Det hade jag glömt. När vi kommer tillbaka står jag en stund till i gåstolen. Gungar lätt. Försöker beveka min kropp att öppna sig. Men icke.

Värkarna kommer med längre och längre mellanrum. Det är så skönt att få vila lite efter krampen. De kommer in med mat. Stekt falukorv och dillstuvad potatis. Eeh.. äter upp grönsakerna och tar ett par gafflar av potatisen. Blärgh. Gillar inte korv, dill och sånt som är stuvat. Jim äter upp korven 😀

En dryg timme efter EDAn, ca 17:00, kommer de in och sätter värkförstärkande. Det fungerar bra, men bara en liten stund. De får höja dosen hela tiden. Jag pratar och skämtar med BästBM, får massage och gos av Jim och min Doula. De byter skalpelektrod flera gånger under förlossningen. Min vilda bebis skruvar runt så att den lossnar. Ett av de allra tydligaste minnena jag har är hur den långa elektroden far runt mellan mina ben som svansen på en glad hund. Tiden går och jag kämpar på så gott jag kan, men jag känner att jag börjar bli trött på allvar.

Runt 21:00 känner jag behovet att krysta igen och den här gången är det tillåtet. Jag är tillräckligt öppen. Äntligen. Jag testar olika ställningar för att underlätta för barnet. Jag står till och med upp i gåstolen och gungar sakta under ett par krystvärkar, men det är inget jag orkar särskilt länge. Tillbaka till sängen. För första gången är det bekvämast att ligga på rygg! Jag som undrat så varför folk föder liggande på rygg och tänkt att det måste ju vara bättre att stå på knä eller ligga på sidan. Där fick jag! Men så får jag kramp igen. Den här gången bak på höger skinka. Det känns som det sitter ett hett spjut in genom min skinka, rakt genom bäckenet och ut genom höger ljumske. Doulan masserar, klämmer och trycker som galen. Det hjälper på baksidan, men krampen i ljumsken lyckas hon inte få bukt med. Det gör inte ont medan jag krystar, men så fort jag slutar så bränner det utav bara helvete. Ju hårdare jag krystat, desto ondare gör det. Det gör att jag inte riktigt vågar ta i så mycket som jag egentligen orkar. En timme går. Skiftbyte. BästBM får inte se min bebis. Jag krystar fortfarande. Ytterligare en timme går. Läkaren lägger sig på min mage när jag krystar för att försöka hjälpa till. De hämtar sugklockan. De testar att trycka tillbaka mina ben när jag krystar. Otroligt! Då får jag ingen kramp! Nu JÄVLAR vågar jag ta i. Så Fan i Helvete att de ska behöva dra ut mitt stackars barn med sugklocka. Jag vet inte var jag får krafterna ifrån. Jag hör mig själv morra, vråla dovt och låta som ett djur.Jag säger ner ner ner, ja ja ja. Nu ska den UT!

”Nu är det nära, Anna. Nu är det riktigt nära!” Min Doula är alldeles uppspelt. Hon står och ser hur barnets huvud kommer längre och längre ut för varje krystning. Jag är inte lika övertygad. ” Nära?! Det har folk sagt till mig i FEM VECKOR!” Men det ÄR nära. Jag känner hur det bränner och svider. ”Huvudet är ute!” Jo tack jag känner det. Flämt! Jag tar i en sista gång och känner hur den liksom rinner ur mig. Den skriker genast. Bebisen låg visst lite snett. Det var därför den var så trög att få ut. De lyfter upp bebisen och lägger den på min mage. På vägen där emellan hinner bebisen skita för första gången, rätt över mig. Jag hinner tänker på vad någon i föräldragruppen sa om att det enda de sett när deras pojke föddes var en stor röd pung 😛 Jag såg ingen röd pung. Kan det vara sant? Är det en liten tjej?! Jag vågar inte ta ut segern i förskott och säga ” Jaaaa en liten tjej!!!” för tänk om det är en kille ändå. Jim frågar ” Öh.. vad blev det?!” De lyfter upp bebisen igen och den här gången kissar den på mig. Vad fan?! 😀 Det är i alla fall en liten tjej. ” Annars hade du fått kisset i ansikte ” säger de. Fräscht..

Så ligger jag där. Helt utmattad, med benen i vädret, täckt av kiss och bajs och är ändå väldigt lycklig. Det blev en tjej ❤

 

Ännu mer fortsättning följer,

men jag lovar att ni slipper fler cliffhangers 😉


Annonser

About Auranah

Bor i en röd stuga i skogen med man, dotter född i mars 2011 och två katter.

Posted on 17 juni, 2011, in Graviditet, Förlossning och Amning. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: