Monthly Archives: november 2012

Tranbär

Då var det den tiden på året igen då…

20121126-162535.jpg

Ett glas om dagen håller taggtråden borta.

Annonser

Lila, plommon och guld

Idag har jag använt den här fina paletten som jag fick av en av mina systrar i födelsedagspresent.

20121126-144100.jpg

Jag har använt alla skuggorna utom den allra längst till höger 🙂

20121126-144204.jpg

20121126-144214.jpg

Och en bild med skräck-blixt så att färgerna syns lite bättre.

20121126-144252.jpg

Bildkavalkad

Men vad har jag gjort under hela den dryga månad som jag inte bloggat då? Ja, när jag inte lipat, gömt mig under en filt i soffan eller tröstätit så har jag hunnit ha lite roligt också. Bildbevis följer.

Jag har fyllt 34 år,

20121126-125125.jpg

20121126-125138.jpg

målat naglarna,

20121126-125313.jpg

20121126-125326.jpg

20121126-125341.jpg

20121126-125352.jpg

20121126-125412.jpg

sytt och pysslat,

20121126-125455.jpg

20121126-125508.jpg

20121126-125519.jpg

20121126-125533.jpg

och sminkat mig så klart.

20121126-125614.jpg

20121126-125639.jpg

20121126-125655.jpg

20121126-125707.jpg

20121126-125729.jpg

20121126-125752.jpg

Mamma med ångest

Jag har funderat mycket på om jag ska skriva om det här, om jag verkligen vågar skriva sanningen om mina mörkaste ögonblick och låta den finnas för allmän beskådan. Saken är den att jag tycker att det pratas alldeles för lite om ångest och psykisk ohälsa. Eller rättare sagt, det pratas väl och skrivs ganska mycket om det rent generellt, men få pratar utifrån sig själva. Det är fortfarande lite tabu och belagt med skuld och skam. Jag vill inte hålla tyst om sådant jag tycker det är viktigt att prata om, så här följer in berättelse om en onsdag förra månaden.

Innan jag ens slagit upp ögonen den morgonen kände jag att jag var mer stressad än vanligt. Fjunis hade varit sjuk, Jim hade hjälpt sin mamma renovera och jag hade inte fått tid för varken tillräckligt med sömn eller återhämtning. Min kropp kändes stel, lite stickig. Alla ljud var vassa. Fjunis gnällde. Vi gick upp och Jim åkte till jobbet,

Timmarna rann sega som sirap. Fjunis var ständigt på mig, drog i mig, gnällde. Hon mådde inte bra och visste väl inte riktigt själv ens vad hon ville, bara att hon trodde att jag kunde fixa det på något sätt. Hon ville inte äta, inte sova, inte titta på TV, inte rita, inte bygga.. Hennes gnäll gick rakt in i hela min kropp och sved och stack. Jag kände mig som en usel mamma. Skuldkänslor blandade sig med ångest och stress.

Jag kände att jag måste få en paus, hon måste sova så att det blir tyst en stund. Jag la henne i sängen och hon ställde sig genast upp och protesterade högljutt. Jag kände hur jag blev yr, golvet sviktade under mina fötter, jag fick inte tillräckligt med luft. Jag kände mig hudlös och hennes skrik var som glasbitar i min hjärna. Jag fick bilder i mitt huvud av hur jag tappade kontrollen och slängde henne utför trappan bara för att få ljuden att försvinna. Men än så länge var hon trygg, i sin spjälsäng, skitförbannad.

Jag stod i rummet bredvid och hade panik. Jag ville krypa ur mig själv, försvinna. Måste få slut på min ångest. Jag längtade så efter att skära mig. Hela kroppen brann, längtade efter kall metall mot vit hud, efter det korta svidandet och efter tystnaden och svalkan som följer. Jag FÅR inte skära mig, tänkte jag. Jag dunkade huvudet mot väggen istället, på ett ställe där håret skulle täcka eventuella bulor och blåmärken. Det hjälpte inte.

Jag la mig på sängen. Tittade på mitt gnälliga underverk som jobbade på att bryta sig ur sin spjälsäng. Jag vågade inte röra henne. Så rädd för att skada henne. Jag kände mig som en tickande bomb.

Tack och lov jobbar Jim såpass nära att han efter mitt nödrop via sms hinner hem på en kvart. Så snart jag förstår att han är på väg så brister allt. Min kropp vrider sig i kramp och jag gråter och skriker ner i madrassen med en kudde tryckt över bakhuvudet. Vill inte skrämma mitt barn. Men hon blir inte rädd. Hör att hon skrattar åt mig. Hon tror att jag leker ❤

Jim kommer hem och jag är helt utmattad och väldigt lättad.

————————————————

Fy fan vilken jävla dag det var.

Nu måste jag tänka på något helt annat en stund.

Näe fy fan

Ja, det är så det känts att vakna varenda jävla morgon, nästan i alla fall, senaste veckorna. Bloggen har legat i dvala medan jag kröp in i mitt ide, stängde dörren och muttrade att jag fan inte tänkte komma ut innan världen blivit snäll igen.

Men orka vänta på det?!

Jag målar naglarna istället.

Tre lager sådant,

20121123-123422.jpg

två lager sådant

20121123-123513.jpg

och vips vad jävla fint det blev förihelvete.

20121123-123559.jpg