Category Archives: Graviditet, Förlossning och Amning

Min Förlossning del 4

Så ligger jag alltså där och tror i min enfald att det värsta är över. Nu är det ju klart! Min dotter har just tagit sina första andetag. Hon kravlar runt på mitt bröst. Jag känner så väl igen hennes rörelser från när hon låg i min mage. Älskade vilda lilla sprattelfisk! Vår Doula får äran att klippa navelsträngen. Jag ber dem att klippa sönder min sportbehå som jag haft på mig under förlossningen. Orka krångla med den nu 😛 De tvättar av lilltjejen och mig så gott det går. När moderkakan kommit ut är det dags för vår Doula att få åka hem och vila ut. Det tog 18 timmar!

Jag börjar bli extremt trött. Det är jobbigt att prata, att andas, att röra sig. Jag har visst gått sönder lite och ska bli sydd. En sköterska sätter sig och tittar efter lite noggrannare. ”Hm, det här ska nog en läkare sy.” säger hon. Samma läkare som förlöste mig kommer tillbaka in. Jag hör att de säger något om att snitta. Plötsligt blir det liv i mig. ” VA, VADÅ SNITTA?!” Men de pratar tydligen om någon annan. Läkaren är stressad eftersom hon ska iväg och göra ett kejsarsnitt. Jag har fått bedövning, men det känns ändå en hel del och jag gnyr lite. Fort går det i alla fall. De mäter och väger lillan. 51 cm och 3680 gram. Lyckas amma henne för första gången.Vi får in brickan med smörgåsar och jag äter så gott jag kan. Glaset är tungt, smörgåsarna är tunga, armen är tung, huvudet är tungt, allt är bara tungt som bly och trögt som sirap. De kollar mitt blodtryck. 80/50. Mitt Hb är 94. Jag är vit som ett lakan. De vill inte flytta mig än och jag får ligga kvar på förlossningen i några timmar för att vila medan jag får dropp. Jag tror jag lyckas sova någon timme. Jim somnar med lillan i famnen i en stol som går att fälla bakåt lite.

Jag vaknar av att en sköterska kommer in i rummet. Det är dags att flytta mig. De har ingen plats för Jim. Han skulle så väl behöva sova några timmar innan han måste sätta sig i bilen och köra hem. Jag tycker lite synd om honom. Jag får en trött puss. ”Vi ses imorgon.. eller.. senare idag.” Jim lämnar rummet. Klockan är fyra på morgonen. Jag är visst något piggare. De vill att jag går på toaletten, men jag får inte resa mig ur sängen. De skjuter in en kall metallskål under baken på mig och ber mig att försöka kissa. Det går inte. Jag tänker på ljudet av rinnande vatten, tänker att jag hör hur det träffar metallskålen, att jag känner hur varmt det blir och hur skönt det är att trycket lättar. Inget händer. Förbannat. De får sticka upp ett rör och tappa ut det och eftersom det var mer än 1 liter, så får jag ha kateter i 3 jävla dygn efteråt! En äcklig, fullständigt oglamourös kisspåse kommer att vara min följeslagare de närmaste  72 timmarna. Snyft. Efteråt hjälper de mig att ta några darrande steg över till en ny säng. Lillan sover som en stock in sin säng-vagn. Klockan är nästan sex på morgonen och vi rullas iväg till BB-avdelningen.

Dag 2

Vid halv åtta kommer nästa skift. Ett par sköterskor kommer och säger hej. De kollar mitt blodvärde igen. 87. Det har sjunkit. Inte bra. ”Har du fått blod någon gång?” Nej det har jag ju inte. De bestämmer att om det inte vänder under de närmaste timmarna, efter att jag ätit och vilat lite till, så måste de ge mig blod. Det känns rätt vidrigt att tänka på, men vad gör man? De kommer med frukost och tömmer katetern. Jag får inte lämna sängen idag säger de. Lillan sover. Jag flyttar över henne till min säng. Vill ha henne nära ❤ Slumrar till. Får lunch. Ammar liggande. Nytt blodprov tas. 91. Bättre! Inget extra blod behövs. Jim kommer. Jag ser mig i spegeln. Mitt ansikte ser ut som en stor vit fotboll med två svarta hål som ögon. Hujeda mig. Hela dagen är som i dimma. Jag får middag. Försöker stå upp lite, men jag kan inte andas när jag står upp. Diafragman är för trött. Jim åker hem. Jag har mycket svårt att sova i den stenhårda sjukhussängen.

Dag 3

Jag är helt klart piggare. Har fortfarande lite svårt att andas när jag står upp, men när jag får en slags korsett så känns det betydligt bättre. De tycker att lillan äter för sällan. Det är inte bra för mjölkproduktionen och jag har ju sagt att jag vill amma, så de tycker att jag ska släpa mig bort och testa amningspumpen för att stimulera det hela. Jaha, det kan jag väl. Synd bara att deras brutala pump gör att båda mina bröstvårtor spricker. Ut kommer ca 50/50 mjölk och blod. Det där kan jag inte ge till lillan. Hon får lite ersättning när hon vaknar istället. Då hamnar jag plötsligt i deras amnings-problem-åtgärds-program från helvetet. Nu måste vi få till en bra amningsvikt! Jahopp… Jim hälsar på igen. Han har köpt lite nya kläder till lillan eftersom allt jag hade med mig är skitigt. Han har också hyrt ett babyskydd till bilen och köpt en mysig Pingu-filt. Han myser med lillan i soffan ute i TV-rummet i några timmar medan jag sover. Hon sover också hela tiden. Det blir kväll. Jag hatar min säng. Har ont överallt. Sover dåligt.

Dag 4

Kämpar med att få till en bra amningsvikt, men det går inte så bra. De vill att man ska vänta fyra timmar mellan matningarna, väga barnet, amma på båda brösten och sedan väga barnet igen. Lillan äter inte så. Hon äter lite drygt varannan timme och bara på ena bröstet. Suck. Mas. Tjat. Jim hälsar på och har med sig världens godaste kycklingsallad och en banan-milkshake. Jag byter kläder på lillan när hon ligger i sängen istället för på skötbordet. Får ryggskott. Aj. Får smärtstillande piller. Tack. Jävla säng. Jävla kiss-påse. Jävla amningsvikt. Jävlar vad jag vill hem.

Dag 5

Är uppe hela natten. Vet att jag blir av med katetern idag på morgonen. Det betyder att jag kan åka hem. Men före dess måste vi få till en bra amningsvikt, träffa barnläkaren vid nio och jag måste göra två godkända toalettbesök för att få åka hem. Jag är så otroligt taggad och fokuserad på att hinna med allt. Räknar ut att jag sovit sammanlagt 7 timmar de senaste dygnen. Fattar inte att jag ens orkar stå upp. Blir av med katetern vid sex. Tar en dusch och klär på mig mina egna kläder. Rusar bort och lyckas få till en bra amningsvikt på lillan vid sju! Äter frukost. Packar lite. Träffar barnläkaren vid halv tio. Lillan blir godkänd för hemgång. Jag går på toa och efteråt kollar de med ultraljud att det inte är kvar för mycket i min blåsa. Jag får godkänt. Jim dyker upp vid elva. Jag väntar på att bli ”kissnödig” igen. Äter lunch. Gör godkänt toalettbesök. Vi packar ihop det sista. Vid utcheckningen från detta underbara lyxhotell med sängar av stål och sten får jag lova att äta järntabletter i minst en månad. Jaja. HEEEEEEM!!!

Lillan i Pingu-filten ❤

Min Förlossning del 3

Under tiden jag var gravid blev jag mer och mer orolig över att föda på sjukhus. Jag har i grund och botten väldigt dåligt förtroende för vården. Jag har bilden av att de inte lyssnar på sina patienter och att de gör en massa obehagliga saker i onödan för att det är ”rutin”. När jag tog upp det här med min GravidBM så remitterade hon mig till Aurora på Näl för samtal. När vi var där pratade vi bland annat om smärtlindring. Jag sa att något av det absolut sista jag ville ha var epidural. Epidural leder ofta till värksvaghet. Då får man sätta in värkförstärkande dropp. Det frestar på livmodern och barnet och ökar risken för kejsarsnitt. Jag var tydlig med att jag ville undvika just den kombinationen så långt det var möjligt. Jag var också väldigt tydlig med att jag ville testa lustgas, akupunktur och sterila kvaddlar. Detta skrevs ner i förlossningsplanen som jag gjorde tillsammans med min kontakt på Aurora. Vi skrev också ner att jag ville ha utförlig information om varför saker görs och hur de tänker när de tar sina beslut. Jag tänkte att om min förlossningsplan är skriven på Aurora så kanske de läser den mer noggrant. Jag vet inte om de gjorde det.

Den BM jag får efter skiftbytet klockan två känns jättebra. Jag kommer att kalla henne BästBM från och med nu. Hon är lugn och mjuk, men ändå bestämd. Hon får fråga oss om i princip allting eftersom det inte är skrivet något alls i journalen sedan 07:53. Vad fint av FittBM att dokumentera allt så bra. BästBM sitter inne hos oss framför en liten laptop och skriver. Ljudet av tangentbordsknapparna känns tryggt och hemtrevligt. Hon frågar också om värkförstärkande dropp. Jag säger att det nog är dags för det, eftersom inget verkar hända, men att jag måste få epidural först i så fall. Jag har fortfarande kramp. Min Doula inser vad som håller på att ske och undrar varför de inte erbjuder mig något annat alternativ än just det jag sagt att jag vill undvika. Hon sitter i en rätt jobbig situation. Hon vet vad jag sagt, vet vad jag egentligen vill. Hon minns vad jag har glömt. Hon vet också att hon inte får ge medicinska råd. Suck. Hon vågar i alla fall luta sig fram, och stilla viska i mitt öra. Hon ber mig att tänka igenom mitt beslut en extra gång. Jag förstår inte vad hon menar. Jag är så borta. I min verklighet just då har beslut om värkförstärkande redan tagits och det enda val jag har att göra är om jag vill bli galen av smärtan när värkarna förstärks eller ta den enda smärtlindring som finns; epidural.

Aldrig frågar någon om jag vill testa akupunktur eller kvaddlar! Det är en sak jag VET gör mig förbannad NU!

Så det blir epidural. Jag ligger i fosterställning och är totalt koncentrerad på att ligga still. Jag känner hur en kvinna knäpper med fingrarna mot min ryggrad flera gånger. Det känns konstigt. Det är klart utan att jag känner något mer än just knäppningarna. Då kommer rädslan. Vad har jag gjort?! Tänk om den inte fungerar, tänk om jag får huvudvärk av den, tänk om mina ben blir förlamade, tänk om jag får en allergisk reaktion, tänk att jag just låtit någon spruta in gift i min ryggmärg… Men sakta känner jag hur den värsta smärtan av krampen börjar klinga av. Jag oroar mig mycket över slangen som går in i min rygg. Är rädd att jag ska fastna med den i något, råka rycka ut den, skada ryggnerverna och bli totalförlamad från midjan och neråt i resten av mitt liv. Jag rör mig mycket försiktigt. Orkar dricka. Orkar tänka med min riktiga hjärna och inte bara panikhjärnan. Jävlar vad bra hon satte epiduralen! Jag har full känsel ända ut i tårna, känner fortfarande värkarna, precis när de börjar, när de når sin kulmen och när de släpper. Det gör nu ungefär lika ont som innan de tog hål på hinnorna, men efter vad jag precis härdat ut klarar jag mig fint utan lustgasen. Jag slipper ju krampsmärtan och kan vila mellan värkarna igen.

Efter lite övertalning går jag med på att ta mig till toaletten. Men jag undrar hur fasiken jag ska kunna släpa med mig droppställningen med epiduralen samtidigt som jag klamrar mig fast i gåstolen. Min Doula tittar på mig som att jag är lite knäpp och säger ” Ja, vi hjälper dig ju såklart?! ”. Ja just det ja. Så är det ju. Jag har ju två pers här som hjälper mig. Det hade jag glömt. När vi kommer tillbaka står jag en stund till i gåstolen. Gungar lätt. Försöker beveka min kropp att öppna sig. Men icke.

Värkarna kommer med längre och längre mellanrum. Det är så skönt att få vila lite efter krampen. De kommer in med mat. Stekt falukorv och dillstuvad potatis. Eeh.. äter upp grönsakerna och tar ett par gafflar av potatisen. Blärgh. Gillar inte korv, dill och sånt som är stuvat. Jim äter upp korven 😀

En dryg timme efter EDAn, ca 17:00, kommer de in och sätter värkförstärkande. Det fungerar bra, men bara en liten stund. De får höja dosen hela tiden. Jag pratar och skämtar med BästBM, får massage och gos av Jim och min Doula. De byter skalpelektrod flera gånger under förlossningen. Min vilda bebis skruvar runt så att den lossnar. Ett av de allra tydligaste minnena jag har är hur den långa elektroden far runt mellan mina ben som svansen på en glad hund. Tiden går och jag kämpar på så gott jag kan, men jag känner att jag börjar bli trött på allvar.

Runt 21:00 känner jag behovet att krysta igen och den här gången är det tillåtet. Jag är tillräckligt öppen. Äntligen. Jag testar olika ställningar för att underlätta för barnet. Jag står till och med upp i gåstolen och gungar sakta under ett par krystvärkar, men det är inget jag orkar särskilt länge. Tillbaka till sängen. För första gången är det bekvämast att ligga på rygg! Jag som undrat så varför folk föder liggande på rygg och tänkt att det måste ju vara bättre att stå på knä eller ligga på sidan. Där fick jag! Men så får jag kramp igen. Den här gången bak på höger skinka. Det känns som det sitter ett hett spjut in genom min skinka, rakt genom bäckenet och ut genom höger ljumske. Doulan masserar, klämmer och trycker som galen. Det hjälper på baksidan, men krampen i ljumsken lyckas hon inte få bukt med. Det gör inte ont medan jag krystar, men så fort jag slutar så bränner det utav bara helvete. Ju hårdare jag krystat, desto ondare gör det. Det gör att jag inte riktigt vågar ta i så mycket som jag egentligen orkar. En timme går. Skiftbyte. BästBM får inte se min bebis. Jag krystar fortfarande. Ytterligare en timme går. Läkaren lägger sig på min mage när jag krystar för att försöka hjälpa till. De hämtar sugklockan. De testar att trycka tillbaka mina ben när jag krystar. Otroligt! Då får jag ingen kramp! Nu JÄVLAR vågar jag ta i. Så Fan i Helvete att de ska behöva dra ut mitt stackars barn med sugklocka. Jag vet inte var jag får krafterna ifrån. Jag hör mig själv morra, vråla dovt och låta som ett djur.Jag säger ner ner ner, ja ja ja. Nu ska den UT!

”Nu är det nära, Anna. Nu är det riktigt nära!” Min Doula är alldeles uppspelt. Hon står och ser hur barnets huvud kommer längre och längre ut för varje krystning. Jag är inte lika övertygad. ” Nära?! Det har folk sagt till mig i FEM VECKOR!” Men det ÄR nära. Jag känner hur det bränner och svider. ”Huvudet är ute!” Jo tack jag känner det. Flämt! Jag tar i en sista gång och känner hur den liksom rinner ur mig. Den skriker genast. Bebisen låg visst lite snett. Det var därför den var så trög att få ut. De lyfter upp bebisen och lägger den på min mage. På vägen där emellan hinner bebisen skita för första gången, rätt över mig. Jag hinner tänker på vad någon i föräldragruppen sa om att det enda de sett när deras pojke föddes var en stor röd pung 😛 Jag såg ingen röd pung. Kan det vara sant? Är det en liten tjej?! Jag vågar inte ta ut segern i förskott och säga ” Jaaaa en liten tjej!!!” för tänk om det är en kille ändå. Jim frågar ” Öh.. vad blev det?!” De lyfter upp bebisen igen och den här gången kissar den på mig. Vad fan?! 😀 Det är i alla fall en liten tjej. ” Annars hade du fått kisset i ansikte ” säger de. Fräscht..

Så ligger jag där. Helt utmattad, med benen i vädret, täckt av kiss och bajs och är ändå väldigt lycklig. Det blev en tjej ❤

 

Ännu mer fortsättning följer,

men jag lovar att ni slipper fler cliffhangers 😉


Min Förlossning del 2

Allt känns bra i förlossningsrummet. Jag känner mig redo och taggad. En gåstol tas in och jag släpar mig runt på den ett tag. Vi var bland annat borta i fikarummet och konstaterade att tapeterna där inne var fruktansvärda. Den nya barnmorskan jag fått i och med skiftbytet klockan sju gillar jag inte riktigt. Hon känns vass, sur och grinig. Hon är mestadels någon annanstans och det känns bra att jag slipper ha henne hos mig, men ändå lite oroväckande. ” Har de koll på mig alls?” Men det har de visst. De har koll på att jag öppnat mig till 7 cm. Det börjar bli lite jobbigt nu. Jag vill testa lustgas. Klockan är ca 10:00.

Lustgasen är extremt läskig de första gångerna. Jag hatar att tappa kontrollen. Men när jag väl vänjer mig vid känslan så är den skön. De tar hål på fosterhinnorna vid 11:00 för att jag ska öppna mig lite lättare. Värkarna ändrar karaktär med en gång och känns betydligt kraftfullare, men lustgasen räcker fortfarande fint som smärtlindring. Jag har mycket krystkänslor och de förklarar det med att barnet ligger djupt ner och trycker på, men det är ändå förbjudet att krysta eftersom jag inte är tillräckligt öppen än. Jag testar att höja upp huvudänden av sängen och står på knä medan jag hänger över den med lustgasen i högsta hugg. Det känns jätteskönt.

Vid 11:30 kommer en annan BM in. Hon känns jättemysig och jag vill mycket hellre ha henne än den första. Jag säger det till henne. Hon undersöker mig när jag står på knä. Krystkänslorna blir hela tiden starkare. Hon säger att jag är öppen och att det är ok att krysta. Jag blir alldeles lycklig. Snart är min bebis här! Den BM jag INTE gillade kommer in i rummet. Jag säger till henne att jag vill byta till den nya. Hon fnyser bort det och säger att det får vi se för det är lite brist på personal. Jag tänker ”Jaha.. Gå härifrån då dumma kossa, det är ju redan en BM här inne som jag gillar!” Men FittBM envisas och SnällBM kommer inte tillbaka. FittBM undrar varför jag krystar och vill undersöka mig igen. Jag påpekar att SnällBM gett mig klartecken att krysta. FittBM säger att jag inte får krysta om hon inte får dubbelkolla. Jag går med på det bara för att jag vill se hennes min när jag har rätt. Den minen undrar jag fortfarande hur den ser ut, för jag hade fel. SnällBM hade fel. Jag är fortfarande bara öppen 7 cm. Jävla satans förbannade skit. De börjar prata om värförstärkande dropp. Jag känner hur mycket det tagit på mina krafter att stå på knä i två timmar. Jag har faktiskt blåmärken på knäna! Jag känner mig plötsligt helt slut och gråter en skvätt.

Under hela tiden finns Jim och min Doula hos mig. De masserar, klappar, uppmuntrar, stryker, småpratar med varandra och jag känner mig så lyckligt lottad att jag har dem där. Doulan är med mig i varje värk. Lugnar mig, ger mig modet att slappna av och falla ner i värken istället för att spänna mig och streta emot. Jim är som vanligt alldeles lugn och sansad, säger inte så mycket, är bara Bäst ❤ Det känns jätteskönt för mig att veta att han har sällskap av någon vi gillar och känner förtroende för.

Värkarna blir jobbigare och jobbigare. Något börjar kännas fel. Helvete vad ont det gör! Jag har en sån där grej på magen som mäter värkarna. Doulan säger att jag kan släppa lustgasmasken, jag har ingen värk nu, den har dalat bort. Ok, något är jävligt fel, för jag har fortfarande skitont! Jag känner hur livmodern jobbar, drar ihop sig, slappnar av, precis som tidigare. Men smärtan är konstant. Jag har fått kramp. Några gånger går det en något längre stund mellan värkarna, kanske 5-6 minuter och då börjar smärtan faktiskt släppa lite, men den hinner aldrig försvinna helt innan nästa värk kommer. Jag får inte vila mellan värkarna längre som jag kunnat göra hittills. Jag är uttorkad. Tungan känns som en träbit i munnen. Det tog styggt på kroppen att krysta i onödan förut. De undersöker mig igen. Fortfarande 7 cm. Förbannat. De pratar igen om värkförstärkande dropp. Jag säger att jag förstår att något måste hända, att jag inte bara kan ligga och ha så ont utan att något händer. Men jag inser också att jag snart når min gräns för vad jag orkar. Jag säger att om de ska sätta värkförstärkande dropp så måste jag ha epidural först, annars fixar inte jag det här. Det är snart dags för skiftbyte. Jag försöker dricka och röra mig för att jag ska öppna mig mer, men det är så förbannat svårt att göra något alls när det bara gör konstant ont ont ont. Jag kan inte ens tänka. Jag minns att jag hör mig själv säga

” Skär upp mig och plocka ut den.. jag orkar inte mer.. ”

Jag kan inte tro att det är sant. Vad säger jag? Var det verkligen min röst? Det känns som att jag har två medvetanden. Ett som är jag, som är i mitt huvud och full av förundran ser allt som händer som på film. Ett annat som är jag, som bara är i kroppen och vill att smärtan ska ta slut och det BUMS! För Näls personal är det dags för skiftbyte. Klockan är 14:00. Jag har fortfarande 10 timmar kvar av min förlossning.

Fortsättning följer…

Min förlossning del 1

Jag är förbannad, ledsen och besviken över min förlossning. De jag pratat med om det förstår inte riktigt varför. Helt ärligt så förstår inte jag det heller. Visst hände en del saker som inte var så roliga, visst gjorde personalen en del missar, men det förklarar inte alls hur jag känner. I hopp om ökad förståelse och att jag ska kunna lägga ilskan bakom mig skriver jag ner min förlossningsberättelse.

Det börjar på kvällen den 26 mars. Jag ligger i soffan och tittar på Körslaget. Visst har jag haft sammandragningar tidigare som gjort ganska ont, men det här är något annat. Jag har mellan en och sex värkar i timmen. Framåt natten blir det värre. Jim jobbar ett tolvtimmars nattpass och slutar inte förrän sex nästa morgon. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt och avvakta några timmar och se hur det hela utvecklas. Någon gång under natten ber jag Jim komma hem. Jag vill att han ska få sova några timmar före vi behöver åka in. Hela natten vaknar jag minst en gång i halvtimmen av en värk, men jag lyckas somna om hela tiden. På morgonen den 27  så känns det fånigt och onödigt att jag bad honom komma hem. Inget större händer ju. Jag har fortfarande ganska lång tid mellan värkarna. Så håller det på fram till kvällen. Från och med då har jag aldrig mer än en kvart mellan värkarna, oftast runt tio minuter och ibland går det bara fyra minuter mellan dem. Jag lyckas sova/vila/slumra i sängen ca fyra timmar. Jag hade TENS under den tiden och tyckte det var jätteskönt. Vid två på natten får jag jätteont i magen och behöver gå på toaletten. Där blir jag sittande en bra stund medan svetten rinner. Efteråt tar jag en dusch och försöker gå och vila lite till, men det går inte. Jag har för ont. Jag väcker Jim. Vi lägger BB-väskan i bilen och gör lite gröt, men jag får bara i mig några tuggor. Jag skickar ett sms till min doula strax efter fyra på morgonen och säger att vi åker till sjukhuset snart. Vi är framme runt halv sex på morgonen. Öppen 5 cm. Jag blir glad och känner mig trygg, avslappnad och spänd på vad som ska hända. Vid halv sju kommer vår Doula. Hon ser väldigt glad och pigg ut för att ha blivit uppjagad mitt i ottan. En kort stund senare får vi gå till ett förlossningsrum istället. Då var jag ännu lyckligt ovetande om att jag skulle komma att spendera nästan ett dygn där inne.

 

Fortsättning följer…