Category Archives: Självkänsla

88,5 kg ser ut så här

Jag har haft ätstörningar i snart 20 år. Efter år av jojobantning och självförakt väger jag nu mer än någonsin. Jag är svag, svullen, förstoppad och överviktig. Knäna och fötterna gör ont på kvällen. Jag är för tung! Men jag mår psykiskt bättre än på sååå länge. Jag är faktiskt rädd för att börja träna och äta nyttigt, för jag är rädd att bli sjuk igen. Samtidigt kan jag inte fortsätta uppåt, det är inte heller hälsosamt. Mycket av fettet har dessutom lagt sig runt magen och det ska ju vara ”det värsta” fettet.

Jag vill verkligen bli hälsosam, men jag vet hur lätt det slår över i galenskap.

Suck. Så här ser jag ut 🙂 Enjoy.

20140829-170524.jpg

I profil.

20140829-170546.jpg

Och bakifrån.

20140829-170658.jpg

Annonser

Besviken igen.

Jepp. Jag sitter här och är besviken på mig själv. Det är så många mönster jag kämpar med att bryta och just idag känns det som att jag misslyckats på alla fronter. Huset är stökigt och skitigt, jag är trött, tjock och vill bara ha kaffe och glass trots att jag fattar att jag antagligen behöver något helt annat, det gnager och krafsar på insidan och jag vill shoppa saker.. gärna på postorder så att jag vet att jag har något att se fram emot och dessutom slipper lämna mitt trygga hus..

Jag känner mig feg, lat och värdelös, sårbar, känslig, ledsen och frustrerad.

De strategier jag har för att distrahera mig från att jag mår dåligt får mig i längden bara att må sämre. Jag är så innerligt trött på mig själv.

Trött mamma

Den senaste månaden drygt har mitt mammaliv faktiskt varit jävligt tungt. Fjunis har varit på dåligt humör, matvägrat, visat och uttryckt sin starka vilja tydligt och högljutt, dragit i mig och gnällt och stökat och inte kunnat komma till ro på kvällarna och vaknat på nätterna och sen blev hon förkyld ovanpå allt och FAN vad jag trott att nu jävlar.. nu brister det.. när som helst nu så blir jag galen på riktigt. När som helst så förlorar jag allt vett och sans och så kommer de och hämtar mig och jag ser faktiskt fram emot att få vila lite men först ska jag nog ta på mig myströjan med långa ärmarna, krama om mig själv och sakta dunka skallen mot den madrasserade väggen..

Och plötsligt skedde faktiskt en markant förändring.

Fjunis blev frisk på en vecka, började äta ordentligt, var på härligt humör och nöjd mest hela tiden. Ikväll har hon somnat lugnt och fint utan gnäll för fjärde kvällen i rad. Jag är så glad och jag skulle nog skulle kunnat gråta av lättnad om jag bara vågat slappna av på riktigt.

För självklart är det här bara en fas också. Snart byter hon vanor igen och vi får leta efter nya lösningar. Tjoho.

Mitt psyke

Jag mår bättre och bättre. Det går långsamt, men tillräckligt snabbt för att jag inte ska tröttna och ge upp. Jag märker hur mitt fokus och min uppmärksamhet förändras. Tidigare var det som att jag satt fast i mig själv och hela tiden var tvungen att ha full koll på allt omkring mig för att liksom parera och undvika katastrof. Nu är det lugnare. Jag är mindre rädd. Jag känner mig starkare. Än så länge är det väldigt skört och jag blir fortfarande mycket trött av att vara ute bland folk, men jag mår oftast helt ok när jag är hemma. Det är jag väldigt glad över.

Facebook ger mig ångest!

Alla verkar så lyckliga, lyckade, kreativa och produktiva. Jag ser bilder på vänner som fikar med varandra, bilder ur folks hem som ser ut som tidningsurklipp. Statusförändringar som handlar om senaste träningspasset trängs bland små kärleksförklaringar och underfundigheter. Jag känner hur mitt liv och min vardag bleknar och hur det som alldeles nyss var en räkmacka blir till knäckebröd. Mjukt knäckebröd som legat för länge i skåpet och bara smakar damm.

Men mitt i min helvete-jag-är-inte-lyckad-nog-ångest börjar jag fundera. Hur mycket är sanning och hur mycket är liksom bara pyntad vardagsskit?

Om jag skulle ge en av mina vanliga dagar en facebook-makeover..

Idag har jag haft en underbar dag! ( Nej, den är precis som alla andra. ) Jag kände mig så pigg och redo att möta livets utmaningar när jag vaknade. ( Var stressad och hade ångest. ) Jag körde på min vanliga favoritfrukost. ( Tre muggar kaffe med mjölk, intravenöst.) På eftermiddagen tog jag en powerwalk. ( Jag släpade min kropp en dryg kilometer i hopp om att ångesten skulle släppa.) Väl hemma igen tog jag en låååång dusch och egoboostade mig. Älska hemma-SPA! Det är så himla skönt och alla spänningar släpper. ( Jag ställde mig i duschen och lipade tills varmvattnet tog slut.)

Allvarligt. Jävla Facebook.

Lugnt och stilla

Kanske är det snön som fallit och bäddat in oss i ett fluffigt, dämpande täcke. Kanske är det mitt skönhetsbloggsförbud och köpstopp. Jag känner mig i alla fall väldigt lugn och stilla idag. Jag kände inte för att sminka mig utan att jag för den sakens skull blev stressad. Igår kväll tog jag bort nagellacket på både händer och fötter och la bara på ett lager genomskinligt lack efteråt, inte heller det stressar mig. Jag har en nästan färdigstickad tröja som inte kommer att sitta perfekt när den blir klar, men det stressar mig inte, den kommer att vara varm och mysig i alla fall, och jag kommer att göra färdigt den trots att jag vet att den inte kommer att bli exakt som jag ville.

Jag känner att prestationspressen har lättat idag. Det känns inte som att jag behöver vara bäst och perfekt för att kanske eventuellt duga. Kanske är jag bra nog idag ändå.

Under en av de första dagarna i Soul Coaching programmet ska man välja en stärkande handling att göra varje dag under resten av programmet. Jag har länge velat, men inte vågat, göra något som Mia Törnblom skrivit om. Nämligen att säga till mig själv att jag är värdefull. Jag slog två flugor i en smäll och valde det som stärkande handling. Mia skriver också, något som Louise L. Hay även påpekat, att om man säger det till sig själv när man ser sig i spegeln så ska det ha ännu större effekt. Jag har faktiskt lyckats viska det till min spegelbild en gång för ett par dagar sedan, men oftast viskar jag det bara tyst för mig själv.

Så jag håller ihop, väntar fortfarande på en tid på öppen psyk och har ungefär lika många bra som dåliga dagar just nu.

 

FSK, socialtjänsten och öppen-psyk

Leelo har ändrat sina sovvanor och vaknar inte fem på morgonen längre. Tack för det. Men hon sover inte heller 2-3 gånger om dagen utan bara en gång. Det är jobbigare. Jag behöver pauserna.

Min kurator ringde förut. Vi ska försöka få till ett möte med försäkringskassa, socialtjänst och öppen-psyk. Visst låter det tungt? Som att jag är helt galen och borde spärras in? Det är inte så illa som det låter. Jag vill bara veta vad det finns för möjligheter för mig längre fram, om några månader när jag inte ska vara mammaledig längre utan plötsligt ska börja söka heltidsjobb och vara frisk och pigg och normal. Det har ju funkat sådär tidigare..

Om jag fick bestämma vad jag tror vore bäst för mig, så skulle jag bli förtidspensionerad på typ.. 25% Det enda jobb jag haft där jag inte kraschat var när jag jobbade 75%. Visst var det också tungt och jag mådde inte alltid så bra och en del dagar var det PRECIS att jag stod ut, men det GICK! Jag förstår inte hur det kan vara sådan enorm skillnad på att jobba 6 eller 8 timmar ,men för mig så är det så. Jag tänker att om jag blir förtidspensionerad eller sjukpensionerad eller vad fan det nu heter på 25% så kommer en enorm sten att lätta från mitt bröst. Tänk att veta att jag aldrig kommer att vara tvungen att jobba mer än jag egentligen orkar, utan att kämpa, krångla och diskutera till ingen nytta med arbetsförmedling och a-kassor och fan och hans alla jävla mostrar.

Jag förstår att rent logiskt och teoretiskt så är min prio ett att vara en bra mamma, prio två är att vara en bra fru/vän/partner till Jim och prio tre är att vara en bra vän/syster/dotter/svärdotter osv.. Det hamnar egentligen ganska långt ner på prio-listan att vara bra på det jag jobbar med. EGENTLIGEN. Men jag vet att när jag väl hittar ett jobb då kommer jag att ge precis varenda liten gnutta energi jag har, för att jag vill vara omtyckt och duktig. Jag kommer att överprestera och överkompensera för att jag har så dålig självkänsla. Och då orkar jag inte mycket annat än att vara heltidsanställd i ca 5-6 månader och sedan kraschar jag .. igen.. Och krälar mig upp och svär vid allt heligt att det där var fanimej sista gången.. igen..

Jag vet hur jag funkar, jag vet varför jag mår som jag gör, jag känner mig själv. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få mitt liv att funka.

Och så MÅSTE jag ha ett körkort typ.. igår.

 

Psykbedömning

Igår vad jag där. Jag fick fylla i tre olika skattningsformulär, ett om hur jag mått senaste året, ett om de senaste tre dagarna och ett som var uppdelat i mitt vuxna liv och mitt liv före 15 års ålder. Alla fulla med påståenden som man ska ta ställning till om de stämmer eller ej och i så fall hur mycket eller lite det stämmer.. eller inte.. Jeez. Jag var rätt trött i skallen efteråt. Nu väntar jag bara på att jag ska få träffa själva psykiatern också. Min största skräck är att bli tvångsintagen och att de ska proppa mig full av mediciner mot min vilja, min näst största är att de ska säga att jag bara ska skärpa mig och sluta vara så lat så ska nog allt gå bättre i framtiden :S

Åsa kommenterar och Anna funderar

Det är ett hjärntrick, som fungerar. Det är så att hjärnan inte kan skilja på om något faktiskt har hänt på riktigt eller inte. Så programmera hjärnan om och om igen så tror den på det tillslut och börjar agera därefter. Har du ett mål så hjälper det att visualisera med så många aktiva sinnen som möjligt den förväntade målbilden.

Så skrev Åsa ❤ i en kommentar angående ett inlägg jag skrev om Mia Törnbloms Jag-ärBra-bok. Och så börjar jag tänka efter lite och inser att jag hört det där förut. Att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Och då blir jag lite mörkrädd, för att jag fantiserar hela tiden om att en massa hemska saker ska hända, att saker ska gå fel, att planet ska störta, stolen ska välta, Leelo ska kvävas, kattungarna ska bli klämda osv.. Om min hjärna då tror att allt det här händer, då är det fan inte märkligt att jag går runt med ångest, konstant oro, sömnproblem och allmän olustkänsla. Och det värsta är att det här är INTE ny information för mig.. Jag började läsa om visualisering när jag var typ 12 och mitt intresse för häxkonst och healing började vakna på allvar.Varför har jag slutat hålla på med sånt?

Och det där är också en sak jag funderat över senaste tiden. Jag har tappat bort mig själv mer och mer för att jag blivit vuxen och tråkig och är rädd att sticka ut för mycket. Jag har tonat ner häxeribiten eftersom jag genom åren märkt att den gör folk lite lätt obekväma. Jag orkar liksom inte stå utanför längre, vågar inte riskera att bli ensam. Men jag har alltid varit rädd för att bli övergiven och ensam, men det är väldigt få gånger jag verkligen varit det även om det känts så ganska ofta. De få gånger jag verkligen varit ensam har jag dessutom oftast valt det själv.

Jag vill ta tillbaka mig själv, vara mig själv utan att vara rädd för vad folk ska tycka. Antagligen kommer de inte märka någon större skillnad. Jag har så mycket hjärnspöken. Skit som bara existerar i mitt huvud som andra aldrig märker av.

Det känns som att jag går och bär på smärta, ångest, oro och SKIIIT som inte är min egen. Jag känner klart och tydligt att jag mår dåligt av det, men det är en märklig drömliknande känsla inblandad.. lite som att jag ser det på film. Som att jag sugit åt mig av andras smärta och bär den som straff för att jag inte var stark nog att hjälpa..

Fy fan. Nu började jag lipa också.

Dags för en paus i funderingarna och en kaffe. Och IDAG har jag ju tid hos Christer på riktigt 😛 Ska bli spännande.

 

 

Ångest och terapi

Så står jag då utanför mottagningen där jag ska ha mitt första möte med en alldeles, för mig, ny terapeut. Jag är tidig och det är låst. Jag hoppas att jag gått rätt i alla fall.

En fråga alla tidigare terapeuter ställt på första mötet är vad jag förväntar mig av våra möten och vad jag vill ha hjälp med. Jag har alltid svarat något artigt, halvt svävande och väldigt ”smart”. Jag vill inte vara smart och underfundig längre, jag vill bara vara ärlig. Så vad har jag för förväntningar då, helt ärligt?

Jag förväntar mig att det kommer att bli både skönt och jobbigt. Det är allt. Förhoppningar har jag, men förväntningarna är låga.

Vi får väl se. Just NU skulle det vara skönt att få komma IN och slippa frysa.