Jösses Jävlar!

Provade min älskade vinterjacka från Esprit, bara för att jag ville kolla om den gick att stänga nu och det gjorde den 😀 Jag kände i fickorna och gissa vad jag hittade.. Mina hörlurar till MP3:n !!! Jag har letat som en galning efter dem! Jag letade i flera månader, i andra jackfickor, lådor, väskor, burkar och tusen andra ställen jag tänkte att jag kanske lagt dem på och gav till sist upp. Sist jag använde den jackan var i februari/mars 2010. Här är de!

Och så vill jag tipsa om en smart grej. Noppborttagare! Jag köpte nyligen en massa kläder på Tradera. 21 bodys och 22 byxor/tights för 455  spänn inklusive frakt. Oslagbart! Ett par av byxorna var mer än lovligt noppiga, men kolla vilken skillnad det blev när jag använt noppborttagaren!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Shopping

Idag har vi shoppat. Jodå. På billighetsvaruhuset. Jag köpte ett par sandaler som jag tyckte var schyssta.

Och så skulle vi ju ha ett parasoll. Det slutade med att vi köpte nya trädgårdsmöbler. Man fick faktiskt med ett parasoll, men när vi kom hem blåste det och var mulet. Inte parasollväder. Men vi invigde möblerna med en kopp kaffe i alla fall.

LångMorgonMys

Det blev visst lite mer än en timme. Ligger fortfarande i sängen och myser. Lätt hänt med så mysigt sällskap ❤

Värmebölja

L har sovit oroligt inatt. Om det berott på värmen eller vaccinationen vet jag inte. Hon har sovit i bara blöja och vägrat ha filt på sig. Hon har varit jättevarm när jag plockat upp henne ur sängen så jag antar att hon knappast frusit. Trodde hon hade feber, men hon svalnade snabbt när jag plockade upp henne så ingen alvedon har behövts. Skönt. Mindre skönt att jag blivit väckt minst en gång i timmen hela natten. Det lär gå en del kaffe idag kan jag lova.

Egentligen var planen att vi skulle åka till Tidaholm idag för att hälsa på J:s mormor, men det kommer inte att bli av. J håller på att byta hjullager på bilen och är inte riktigt färdig än. Så fort han blir det sticker vi nog till stranden istället. Klockan halv åtta imorse var det 20 grader i skuggan här. Det kommer att bli vansinnigt varmt idag. Vill inte sitta i en bil med trasig AC i flera timmar då. Nej tack. Jag ligger hellre vid sjön och äter flera liter jordgubbar.

Men först ska jag försöka sova någon timme till. Om fröken L bara somnar om snart 😉

Idag på BVC

De frågar ju alltid hur föräldrarna mår när man är på BVC. Det gjorde de idag också. ”Jo det är bara bra” hörde jag mig själv svara, med ett leende dessutom. J tittade lite förvånat på mig. ”Eller nej förresten det är det inte alls.” Nu tittade barnsköterskan förvånat på mig istället. Så berättade jag lite kort hur jag mår ibland, när det Nattsvarta kommer.

Tjipp och Välkomna till Hajk. Det blir en omgång samtalsterapi igen. Den här gången hos den manliga terapeuten. Det finns bara två där jag bor. Kvinnan har jag redan träffat i två omgångar tidigare. Jag tycker att det är pinsamt att komma tillbaka till samma terapeut. Jag tror jag skulle dö av skam om jag hade träffat henne igen. En tredje gång. ”Jahopp här sitter jag nu igen för jag har inte kommit längre serru, jag är rätt trög nämligen och terapi som funkar på normalt folk funkar inte på mig.” Suck. Visst mår jag bättre, men inte bra nog.

Och förresten. Vad fan har hänt med rabarberna?

Fjunis 3 månader

6830 gram och 62 cm är hon idag på sin tremånadersdag. Vaccinationer fick hon i present Första sprutan gick bra. Hon gnällde lite någon sekund bara. Andra var värre. Då blev hon jätteledsen. Hon var lite smågnällig redan innan. Varm, trött och början till hungrig. Hon fick mat direkt efteråt och sedan somnade hon gott i bilen. Nu ligger hon ute i vagnen och sover. Hoppas hon klarar sig från feber ikväll, men om hon får det så har jag både Alvedon och J hemma. Skönt att veta ❤

Prins Daniel

Träffade Prins Daniel på Apoteket. Tänk att så fint folk handlar på samma Apotek som lilla jag. Fantastiskt. Trevlig var han också! 😉

Det är bättre idag.

Helt klart bättre idag. Mailade lite med en kompis imorse och fick skriva av mig lite till. Här är delar av vad jag skrev.

Nä fy fan. Igår var en riktig skitdag och idag verkar inte bli mycket bättre. Sitter redan och lipar. Men idag mest över frustrationen jag känner över hur jag tänker och beter mig, inte över att jag känner mig ensam.

Jag har fått ännu högre krav på mig själv sedan jag blev mamma och det håller på att knäcka mig totalt. Jag känner också att jag måste hålla masken, hålla skenet uppe på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är livrädd att jag gjort ett misstag som skaffat barn och känner panik och tror att jag kommer att förstöra hennes liv. Självklart har jag riktigt bra dagar också, men det känns som att de blivit färre det senaste.

Det finns en otrolig trygghet i ”perfektion”. Det är skönt att fokusera på ytan. Det är lättare att torka av diskbänken än att se sig i spegeln och rannsaka sig själv. Eftersom det alltid kan bli bättre så finns det ju också alltid något att putsa på, något att damma av, ställa rätt, organisera, sortera, sminka över. Det håller mig upptagen så jag slipper tänka och känna så mycket. Sedan slår det över och jag får ångest om det är stökigt, om jag lämnar köket utan att plocka ur diskmaskinen..

Jag säger ofta tyst till mig själv, ” Anna, skärpning!”. Men jag borde nog göra precis tvärtom. Jag måste SLUTA skärpa mig. Vill jag vara ”perfekt” eller lycklig?

Men det här måste få ett omedelbart stopp NU! Jag pallar inte att må så här. Jag blir helt slut. Jag fattar ju att jag bara förstör för mig själv. Barn gör ju inte som man säger, utan som man gör. Vad vill jag att L ser hos mig och lär sig genom mitt beteende? :S Jag bleknar vid bara tanken.. Jag vill att hon ska känna sig stark, men våga vara sårbar, att hon ska känna sig älskad och att hon ska våga älska andra, att hon ska våga försöka, att hon jublande ska njuta av sina framgångar och orka lära sig av sina motgångar, att hon ska känna sig trygg, värdefull och att hon kan lita på sig själv och dem hon har närmast omkring sig. Hur ska jag kunna hjälpa henne att lära sig det om jag går runt och känner motsatsen för mig själv?

Har beställt Mia Törnbloms böcker om självkänsla igen. Vet att jag tyckte de var hysteriskt bra och att jag lärde mig mycket när jag läste dem.. men jag verkar ha glömt det mesta nu Lite trist att jag fick beställa dem IGEN bara eftersom jag slängde dem i en Feng Shui attack för något år sedan när jag tyckte att de bara stod och hånflinade åt mig i bokhyllan .

Så är det idag. Jag har funderat på medicin och samtalsterapi. Men allvarligt.. ORKA sitta och prata igenom all skit från det förflutna en jävla gång till. Jag är så trött på att älta det. Trött på att höra min egen röst berätta samma historia om och om igen. Jag VET ju att just nu så mår jag dåligt för att jag sparkar på mig själv. Inget/ingen annan får mig att må dåligt nu. Jag har usel självkänsla. Finns det verkligen någon medicin mot det? Och tänk om jag är en sån där stackare som mår ännu sämre i början innan medicinen får effekt, eller får konstiga biverkningar, eller får fel medicin utskriven.. och så ska vi testa att höja dosen.. och testa en annan.. och kanske komplettera med en tredje. Nej fy FAN jag GÖR det bara inte. Eller så är jag en av dem som verkligen blir hjälpta.. Frågan är om inte själva grejen att äta medicin skulle orsaka lika mycket ångest för mig som den skulle bota 😛

Jag kör på Mia Törnblom igen. Minns att det fanns övningar i böckerna som var intressanta, men jag minns inte vad man skulle göra. Antagligen kommer jag att redovisa båda svar och resultat här på bloggen. Jag känner att jag måste vara öppen och prata om det. Det blir svårare för mig att gömma hur jag mår då. Svårare att smita undan. Jag vet att en del kanske har svårt att förstå det, men det är för min skull jag gör det, inte för någon annans.

Nu ska jag lipa en skvätt till, käka en bit lax till middag och hänga lite tvätt.

Ensam?

Det här kanske inte blir den roligaste läsning jag bjuckat på, men jag måste berätta sanningen. Så fort jag berättar sanningen är den nämligen inte lika läskig längre, skuggorna är inte lika hotfulla, handlederna vill inte längre gosa med ett rakblad och mina neurotiska tankar backar lite. Jag har svackor ibland, och det har väl alla. Det jag tycker är läskigt är att när mina svackor kommer så blir allt så jävla nattsvart och jag inbillar mig att det egentligen alltid är så. Att jag egentligen innerst inne ALLTID mår dåligt och att det aldrig kommer att bli bra. Men min omgivning märker inte av det här så mycket. Jag är bra på att dölja när jag mår dåligt. Idag har varit en sådan dag.

Jag har haft en konstig dag idag. Mått lite konstigt och tänkt konstiga tankar. Det började med att jag låg ute och solade. Jag kom att tänka på några kompisar som vi hejade på som hastigast igår. De hade några andra par på besök och hade gjort en tipspromenad. Verkade jättekul! Jag funderade lite på varför vi aldrig blir bjudna på sådant. Varför vill inte folk ha hem oss på grillfest med tipspromenad? Och sen kollade jag facebook och såg bilder från några andra vänner som också grillat och suttit och spelat gitarr och sjungit i trädgården. Ja.. nä.. dit var vi inte bjudna heller. Jag började känna mig så ensam och isolerad där på mitt lakan i solen på gräsmattan. Bortglömd.

Det känns som att folk slutat höra av sig och slutat hälsa på. Jag känner mig bortglömd och liten. Jag känner inte att jag har någon kompis jag kan ringa om något skulle krisa. Om jag får ett psykbryt.. vem vänder jag mig till för hjälp? Ingen. Jag är så innerligt trött på att känna mig ensam. Det är ju jag som inte släpper in folk. Jag förstår att jag kan verka öppen och social, men jag har ändå alltid garden uppe. Jag funderar på vad det är för fel på mig, eftersom att ingen vill umgås. Sanningen är väl den att alla andra har fullt upp med sitt och om man vill umgås med folk så får man höra av sig och ligga på lite, för andras tid försvinner säkert lika fort som min. Men jag tänker inte så. Jag tänker att det är fel på mig. Det är väl en sanning med modifikation. Det är väl kanske inte FEL på mig, men orsaken till problemet ligger hos mig. Jag har alltid känt mig ensam. Visst finns det stunder när jag känner mig nära andra människor, men det är inte särskilt ofta och jag förklarar det med att de umgås bara för att de inte förstår vilken jävla loser jag egentligen är.

För så här är det nämligen, gott folk, att om ni tror att jag är trevlig, rolig, ärlig, annorlunda, snygg, kreativ, omtänksam och äkta så lider ni av vanföreställningar. Jag har lurat er. Jag är nämligen en hejare på att låtsas. Egentligen är jag en fullständigt oinspirerad, korkad, blåögd, lat och värdelös jävla låtsas-människa. Det är bara en tidsfråga innan jag avslöjas som den bluff jag innerst inne är och när det händer så kommer ingen vilja ha något med mig att göra igen, någonsin. Jag kommer att bli ensam och utstött och det är egentligen bara rätt åt mig när jag lurats på det viset.

När jag mår dåligt är det här verklighet för mig. När jag långsamt börjar komma till sans igen blir jag så himla rädd. Jag blir förbannad på mig själv för att jag kan ligga på ett lakan i solen på gräsmattan i vår mysiga trädgård vid vårt fina hus, med världens bästa man och världens finaste dotter och dessutom coola syrran på besök, och känna mig så ensam, deprimerad och förlorad i hopplöshet att jag gråter. Jag är rädd för att det ska bli så illa en dag att jag gör något riktigt korkat. Jag är rädd för att fastna i Nattsvärtan. Jag är rädd för att bli galen. Jag är rädd för att när jag berättar om det här så kommer folk att vända mig ryggen. Men jag måste berätta, för det äter mig inifrån om det inte får komma ut. Det är dags att vara modig och sluta gömma sig.

P.S. Tror ni det finns någon kräm mot sånt här?

Egen-tid

Ligger och solar på ett lakan i trädgården. Det är skönt men börjar bli lite väl varmt. Det var skönare vid tio imorse. Det är dagar som den här jag verkligen saknar körkort. Med körkort hade jag kunnat vara på en sval strand nu istället för att sitta fast i en ångande het trädgård.